Förlossningsberättelse
Vaknade till liv vid 8 snåret och det kändes helt ok. På något konstigt sätt fick jag för mig att det nog skulle lugna ner sig åter igen.
Men jag fick inte så många minuters lugn. Värkar och sammandragningar satte igång igen och jag uttryckte till T "Nu vill jag inte vara med mer".
Innerst inne visste jag att det bästa var att hålla ut och hoppas på att det lugnar sig och att den stannar kvar men den smärtan man får är inte härlig på något sätt.
Denna dag var första dagen de kunde "köra" CTG eftersom man kan göra det först v 25.
Ingen rolig upplevelse eftersom man måste ligga helt still på rygg vilket var väldigt jobbigt för mig när en värk kom. H*n låg även och tryckte på en nerv så varje gång en värk kom spred sig smärtan ända ner i benen. Det kändes även som man skulle kissa ner sig och så mycket med i matchen var jag så jag i panik ryckte jag bort alla sladdar, från CTGn, från magen och sprang till toan.
Vet faktiskt inte vad klockan var när BM kom in och ville "köra" CTG nr 2. Med tanke på hur det slutade gången innan bad jag om att få göra mig lite redo innan jag skulle ligga ner.
Hoppsan, och ska tilläggas, vilken tur barnmorskan var med mig inne på toaletten. Hon såg direkt på mitt ansiktsuttryck att något var på G.
Snabbt, eller så snabbt jag kunde, kom jag tillbaka till sängen och hon insåg att här skulle det födas barn.
Har för mig att jag slängde ett öga på klockan som hängde på väggen framför mig bara för att jag skulle ha nån uppfattning om hur lång tid förlossningen tog. Lite störd som jag är.
Tror klockan var runt 12.30- 13.00 snåret.
Efter ett tel. samtal från henne kom det inrusandes både en och två o tre och fyra och... personer. I min fantasi behövde man inte så många vid en normal förslossning, detta kallade jag dock inte normal.
På min vänstra sida hade jag en barnmorska som använde sig av CTGn för att höra barnets hjärtljud, brevid henne (vid min fötter) stod en sköterska som såg till att allt som behövdes av hjälpmedel kom fram.
På min högersida stod en läkare som körde UL för att se vart barnet var och som hade full koll på mig och brevid henne Ann, BM som förlöste mig.
Fram och tillbaka i rummet gick en läkare som, ifall en sugklocka skulle användas, skulle rycka in.
Bakom ett skynke stod 1 barnläkare och 2-3 barnsjuksköterskor/ barnsköterskor.
Nu drog det verkligen igång på riktigt.
Härligt nog kom de efter en stund på att jag säkerligen ville ha lite lustgas. Oj, vad det underlättade.
Hade hört att man kunde bli riktigt "full" på lustgas så jag fokuserade på läkaren (som hade koll på mig) för fullt. Hon förklarade lugnt och stilla hur jag skulle göra när jag kände något som tryckte på.
Det gjorde det en gång och jag tog i! Tyvärr hände ingenting. Låg o blunda för att koncentrera mig så gott jag kunde och det enda jag kände var händer som tryckte på min mage eftersom jag inte kunde trycka på. Mina krystvärkar tog slut då de tog håll på hinnblåsan så "vattnet gick".
Nu var det bråttom, med stora bokstäver. Bebisen var klämd och måste ut.
Fram med sugklockan och hoppsan så var den ute.
Låg bara och tittade upp i taket. Nu var det över. Tiden skrevs upp, klockan var 13. 52.
Hörde bara läkaren (fick jag för mig) säga om och om igen "upp med moderkakan, upp med moderkakan". Tydligen ville de få ner det sista blodet till den lille krabaten som låg i sängen innan de klippte navelsträngen.
De försvann ut med det lilla livet.
Efter några minuter kom de in med den minsta bebisen jag någonsin har skådat. Det var en han, en han som var inplastad för värmen och fuktens skull och som handventilerades för att kunna få luft.
Vi fick bara se honom ett kort ögonblick innan de försvann igen för att lägga honom i kuvös och respirator.
Det jag ångrar i efterhand är att vi inte förberett någon kamera. Minns bara att han låg på ett "bord" och var så liten. Hoppas minnet lever kvar länge.
I väntan på att barnläkare och sköterskor gjorde ordning honom fick vi pusta ut med de sedvanliga mackorna.
