Livet med Lowe

I höstas bestämde vi oss.

 

 

Det var dags att ta ytterligare ett steg.

 

Jag var inställd på att det skulle kunna ta sin lilla tid. Det är det man hör iallafall, när man skyddat sig i många år behöver kroppen ställa om sig.

Men vad snopna vi blev när den lilla stickan visade ett + redan efter två månader utan skydd.

Mina tankar slets mellan att detta skulle bli helt underbart eller var jag kanske inte redo än..?

 

Allt vad dagarna gick blev det såklart bättre tankar och man blickade framåt.

 

Starten på graviditet var helt smärtfri. Var en aning trött men det är inte konstigt när det händer en hel del i kroppen. Mycket som ska ställas om.

Även fortsättningen var kanon, hade verkligen inget att klaga på. Fortsatte att träna och följde med vänner när de gick på krogen förstås nykter. Var inte beredd att släppa allt det sociala det ger.

 

Så klart man hade en dröm och tanke på hur allt skulle bli.

Hur vår sommar skulle bli.

Båten renoverades för att kunna vara gravid

och tjock som jag för en gång skull kunde

tänka mig bli.

Att man skulle jobba till semestertider

sen gå hem och njuta och boa

innan det lilla knytet som låg i min mage

tänkte komma ut. 

 

 

 

Allt detta togs ifrån oss och vi blev lite snuvade av konfekten när h*n tyckte det var bra att komma ut redan i vecka 23+3