Livet med Lowe

Hur jobbigt är det egentligen att ha fått ett prematurbarn?


Det var en tanke som slog mig i början. Det var inga konstigtheter med Lowe.

Så detta skulle vi klara galant. Vi är stabila ihop och har lärt oss prata med varandra. Tror det är en fördel i denna situation. 

Allt som kunde hända hade inte riktigt fastnat i min lilla hjärna just då.

 

 

 

Lille Lowe föddes med några små hjärnblödning som

Ductusen såg ut att krympa och  tarmarna kom

igång och han kunde bajsa på och han fick sola

för att inte få gulsot.

Ja men då så, nu skulle Lowe bara växa sig stor

så kunde vi få åka hem.

 

Redan efter fyra dagar, när de flyttat en slang från naveln (dem sätter slangarna i den lilla bit som blir kvar när de klipper navelsträngen) pga infektionsrisken till armen började han svaja ordentligt på blodtryck, syreupptagning och blodtryck. Nu fick vi känna på hur det var att vara orolig. På gott och ont var det skönt att inte vet hur många gånger man skulle ha ont i magen av oro.

När inte ens sköterskorna förstår varför han beter sig så blir man lite fundersam.

Som tur är vet läkarna lite mer och detta var inte något konstigt. Lille Lowe var så liten och skör i huden, alldeles kladdig då den "riktiga huden" inte kommit än, så mycket fukt trycks ut genom husen och därför svajar dem på blodtrycket.

När lille stackarn var en vecka ungefär trodde läkarna att han skulle klara att andas själv därför togs beslutet om att ta tuben.
Dessa små bebisar, till skillnad från större personer, ligger vakna när dem är intuberade och är därför i stort behov av morfin, tyvärr är morfin andningsdämpande och för att han nu skulle orka andas själv tog de bort morfinet.

Lille Lowe fick abstinens och orkade inte alls andas själv så direkt när de tagit tuben fick de skynda att sätta tillbaka den.

 

Oj, vilken vecka.... och det skulle komma mer