Nytt försök
Redan natten efter läkarna insåg att Lowes ductus inte krympte som de ansåg att den skulle göra sattes medicineringen in som snabbt gjorde verkan, så det var bara att hålla tummarna att det skulle förbli så.
Som jag skrivit tidigare hade Lowe en riktig hög dos av morfin med tanke på respiratorn. Detta är som sagt andningsdämpande och givetvis lugnande eftersom de små liven är vakna under intubering.
När grodan (som vi kallade Lowe) var fyra veckor skulle ett nytt försök att extubera genomföras. Läkarna förberedde honom genom att byta ut en del av morfinet till annan lugnande medicin så Lowe skulle orka andas själv.
Måndagen den 9 juni byttes tuben mot sipap.
(En mask som sätts över näsan/ piggar som sticks in i näsan och blåser in luft i lungorna.
Tänk er: att blåsa upp en ballong är trögt i början sen blir det lättare. Precis så fungerar en sipap. Den blåsar upp lungorna en del o barnet får göra resten. Men personen måste dra alla andetag själv till skillnad från respiratorn)
Tänk er: att blåsa upp en ballong är trögt i början sen blir det lättare. Precis så fungerar en sipap. Den blåsar upp lungorna en del o barnet får göra resten. Men personen måste dra alla andetag själv till skillnad från respiratorn)
Det var riktigt tungt vissa dagar, speciellt de dagar då vår lille groda krävde 100% extra syrgas.
Som han kämpade! Han klarade både en och två nätter innan första slaget kom.
Det började med att han kräktes en hel del. Inte bra när man är så liten och enbart får 4,6 ml/ tim. Troligen berodde kräkningarna på att lugnorna, fulla med luft, trycker på magen när han var fullmatad. I en sådan liten kropp som han då hade är inte marginalerna stora.
Maten halverades, jag vet inte vilken gång i ordning, så han orkade återhämta sig- vilket han klarade riktigt bra, återigen!
Tyvärr varade inte lyckan så länge.
På lördagsmorgonen vaknade vi av samtal från Neo, där läkaren förklarade " inatt behövde Lowe blod, eftersom hans Hb var lågt- sådana här små gör inga egna blodkroppar och vid 03 tiden orkade han inte mer..... att andas själv alltså, så tuben sattes tillbaka"
Ni kan ju tänka er hjärtslagen under detta samtal.
Tillbaka i respiratorn kunde han återhämta sig ordentligt eftersom inte kroppen behöver jobba för att andas- det gör ju maskinen.
Undra hur många gånger man kan hålla tummarna, att denna gång ska det nog gå vägen... åt rätt håll
