Första dygnet i Göteborg på Östra Sjukhuset
Detta inlägg kan innehålla sådant som alla inte klarar av att läsa.
Någonstanns runt 19.00 tiden torsdag 15 maj körde ambulanspersonalen in mig på Special förlossningen.
Blev jätte bra bemött och omhändertagen. Eftersom T åkt egen bil hade jag hamnat i en säng i ett förlossningsrum som var väl förberett, när han anlände. H*n var trots allt på väg, enligt läkaren i Lidköping.
En undersökning och ultraljud behövde göras av läkare på plats för att uppskatta bebisens storlek. Barnläkarna på neonatalavdelning, som stod beredda från att vi kom innanför dörrarna, behövde ha så mycket information om vad som skulle kunna komma som möjligt.
Ultraljudet gick fint, hade sammandragningar men jag orkade stå ut, dags att byta plats från liggandes till halvsittandes i den underbara stolen *eller inte*.
Kände att jag behövde besöka toaletten om jag inte skulle kissa rakt på läkaren. Behövde ju faktiskt inte vara så oförskämd.
Det var tyvärr mer än urin som kom. Det var som att öppna en kran så rann blodet ur mig. Det rann blandat med att stora klumpar kom ut.
Tankarna flög snabbt genom huvudet kan jag säga. Nu är det kört! Kommer inte komma hem med en bebis.
Blev helt förkrossad så läkaren fick komma in på toaletten och leda ut mig. La mig på en brits. Tårarna bara spruta samtidigt som jag höll T så hårt jag kunde i handen.
Har i efterhand fått berättat att personalen trodde de skulle behöva förlösa mig i undersökningsrummet.
Återkom till det första rummet och snabbt sattes dropp för att stilla sammandragningarna och jag blev beordrad att inte äta något då de kanske behövde snitta mig. Det lilla livet låg fortfarande med rumpan/ benen neråt.
Eftersom jag blödde så mycket var det även förbud att besöka toaletten så mina behov utförde jag på ett bäcken som balanserades på en pall.
Tackar Gud att jag och T varit ihop så länge som vi varit (11 år), att man kan med det mesta och lite till när den andre får stå bakom och hålla i en så man inte ramlar av bäckenet. Hade bindor stora som blöjor som vid varje byte vägdes för att kunna uppskatta hur mycket blod jag förlorat. Det kunde hända att de behövde ge mig blod.
Kommer inte ihåg alla tankar som snurrade just då. Frågan är om det snurrade så hemskt mycket..? Det kan ha varit ganska tomt på tankar. Det var bara att lita fullt ut på personalen och deras kunskap.
Barnläkaren kom för ett samtal, klockan måste varit närmare 00.
Hon berättade vad som skulle ske om h*n kom nu.
När den kommer ut, kommer vi ta hand om den. Först plasta in kroppen- för värmens skull och sen åka upp till neo och fortsätta behandlingen som skulle krävas.
När man föds i vecka 23+ är det mycket som kan hända......
man kan få koncentrationssvårigheter.
Där hade min hjärna stängt av sig. Det var det enda jag fastnade vid. Koncentrationssvårigheter. Oj, det kan bli så mycket mer men min hjärna kunde inte ta in mer.
Jag försökte sova men det var inte lätt. Sängen var stenhård, vid varje rörelse kände jag hur blodet rann ur mig. Det rann längs hela rumpan. Plingade på larmklockan titt som tätt.
05.00 vaknade jag ordentligt. Det var dags för betapred, kortison, så bebisens lungor skulle sätta fart och mogna till.
Man får två doser men 24 timmars mellan rum, på mig tidigare la dom dos nr 2 med 12 timmar då de trodde att h*n skulle komma ut när som helst. Efter dos 2 ska droppet sitta kvar i (tror det var) 36 timmar.
När jag vaknade igen var jag så hungrig, hade inte fått mat i magen sen tors 11.30. Ni som känner mig förstår vad jag menar.
Jag var helt vit, så blek av allt blod jag förlorat och maten jag inte fått.
Sköterskan kom in 9.30, hon meddelade att jag nu fick äta, började nästan gråta, och att det var fritt fram att gå på toa.
Men det var ett projekt som man i och för sig snabbt lärde sig då hela droppställningen fick följa med.
Resten av tiden på detta dygn låg jag i sängen, och bara vänta.
Läkaren kom in och gav oss helgen ut. Så inom 2 dagar skulle vi bli föräldrar. Det gick inte riktigt att ta in!
