Livet med Lowe

När det går bra tror man eller rättare sagt man glömmer av att det kan gå åt andra hålet... åt fel håll.

 

Första natten och dagen i sin nya säng svajade Lowe med syresättningen.

Att få höra det första, när man kommer till sin lilla groda, att nattpersonalen fått handventilera honom pga att han inte andades själv är som en stor kniv i hjärtat.

Tyvärr var det inte den enda gången på det dygnet som det skulle behöva genomföras. Den största kniven i hjärtat kommer då man håller i sitt lilla knyta och han under tiden bara slutar andas.. hudfärgen blir vitare och vitare, läpparna blåare och blåare. 

Vad beror allt detta på? 

Enligt läkarna "gör sådana här barn så här. De glömmer av sig." 

Så det var bara att ta ett steg tillbaka och hoppas på att morgondagen skulle bli bättre.

 

Som tur var, blev kommande dag betydligt bättre. Hur mycket orkar ett hjärta? och i detta fall ett moders hjärta att ta emot?

 

När Lowe mådde ok, beslutade vi (jag o Tobias) flera gånger att han kunde jobba eftersom han kan jobba lite varstans men att han var tvungen att ringa sjukhuset innan han for iväg på sitt för att kolla så vår lille skatt skötte sig.

 

Så, många dagar satt jag själv hos honom, matade, bytte blöja och bara tittade länge på den lilla kropp jag hade framför mig som fortfarande skulle vara innuti min kropp egentligen. 

Hur blev det så här? Ingen som hittills kunnat ge mig svaret. Finns det risk att det kan hända i framtiden? 

Man hinner gå igenom många tankar när man "bara" sitter.